1774-1840 Caspar David Friedrich Locations German painter, studied art at Copenhagen, and in 1798 settled in Dresden. Friedrich painted chiefly landscapes and seascapes, with and without figures, architectural pictures, including a few of Dresden, and some religious subjects. Religious feeling and symbolism permeate his œuvre, of which the seascape with figures, Die Lebensstufen, is a characteristic example. He possessed considerable power to convey mood in landscape. Almost forgotten in the 19th c. and early 20th c., interest in his work increased considerably in the mid-20th c. He is hardly represented in Britain, but an exhibition of 112 of his pictures at the Tate Gallery in 1972 attracted much attention. F. G. Kersting was a friend of Friedrich.   Related Paintings of Caspar David Friedrich :. | Monk by the Sea | Riesengebirgslandschaft | Caspar David Friedrich | The Tree of Crows | Klosterruine Oybin |
Related Artists:
caspar netscher
Caspar (or Gaspar) Netscher (Heidelberg, 1639 ?C Den Haag, January 15, 1684) was a Dutch portrait and genre painter. He was a master in depicting oriental rugs, silk and brocade and introduced an international style to the Northern Netherlands. Little is know of Netscher's early years. According to Arnold Houbraken's 17th century biographical study of Dutch painters he was born in Heidelberg or Prague. His father Johann Netscher probably was a sculptor from Stuttgart who died in Poland when he was two years of age. It is also suggested that Caspar may have been the son of a Rotterdam painter. His mother, fleeing from the dangers of a civil war, carried him to Arnhem. On her way two of her children died. In Arnhem he was adopted by a physician named A. Tullekens. At first he was destined for the profession of his patron, but owing to his great aptitude for painting he was placed under a local artist named Hendrick Coster, and in 1654 became a student of Ter Borch in Deventer, who had family connections to Tullekens. He was Ter Borch's most gifted pupil, probably worked as an assistant as well and he appears several times as a model on Ter Borch's paintings. The Lace-Maker by Caspar Netscher (1662), oil on canvas, 33 x 27 cm. Wallace Collection, LondonIn 1658 he set out for Italy to complete his education there. However, he didn't get farther south than Bordeaux that fall, where he married Margaretha Godijn in 1659. There he toiled hard to earn a livelihood by painting small cabinet pictures which are now highly valued on account of their exquisite finish. After moving to The Hague in 1662, possibly because of the prosecutions of Protestants, he turned his attention to portrait-painting. In this branch of his art was more successful. In 1668 he joined the Schutterij and Cosimo III de' Medici, traveling through the Netherlands bought four paintings. It is likely that Netscher knew the painters Frans van Mieris, Sr. (1635 -1681) and Gerard Dou, but it is certain that he knew the painter Gerrit de Hooch from The Hague as his wife gave her name to Gerrit's new born daughter Margarita in 1676, the event being witnessed by Caspar as well as his wife. He was patronized by William III, and his earnings soon enabled him to gratify his own taste by depicting musical and conversational pieces.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Thomas Le Clear
1818-1882 Thomas Le Clear Gallery